FÖRVALTNING AV VITSVANSHJORT I USA

FÖRVALTNING AV VITSVANSHJORT I USA

Av: Carl-Gustaf Thulin, Uppsala 2009-03-05

På mötet Emerging Issues in White-tailed Deer Management and Conservation i Lafayette, USA, den 25-27 februari 2009 avhandlades de aktuella förvaltningsfrågorna och problematiken runt den amerikanska vitsvanshjorten. Ett antal inbjudna föredragshållare, de flesta forskare eller med en vetenskaplig bakgrund, redogjorde för sina respektive ämnesområden inför ett hundratal tillresta forskare och förvaltare från, huvudsakligen, den amerikanska mellanvästern. Mötet hölls i Indiana, en förhållandevis glesbefolkad stat som ligger söder om de stora sjöarna (Lake Michigan). Huvudarrangörer var det välrenommerade Purdue University i Lafayette, Nature Conservancy i Indiana, Ohio State University och Hardwood Tree Improvment and Regeneration Center.

Mötet inleddes med en välkomsthälsning av Allen Pursell, som poängterade problematiken med ökande vitsvanshjortpopulation och minskande antal jägare, vars medelålder dessutom ökar. Han framhöll vitsvanshjortens utsatta situation under 1800-talet, med dramatiskt minskande populationsstorlek, hur den skyddats och nu befinner sig i en närmast exponentiell tillväxtfas. Ingen vet egentligen hur hjortstammens täthet varit, men det är troligt att den nu befinner sig i en all-time high, dvs högsta beståndstätheten någonsin. Allen gav också en kort introduktion till de ämnesområden som senare avhandlades i detalj under mötet. Först och främst den sociala/humana aspekter med ökad urbanisering och minskat intresse för jakt, och hur det begränsar myndigheternas möjligheter till en effektiv förvaltning och ökar konflikterna mellan vilt och samhälle. Även vissa juridiska aspekter togs up, och myndigheternas möjligheter att reglera förvaltningen. Slutligen avhandlades problemen med sjukdomsspridning inom tätnande viltpopulationer, samt viltets påverkan på andra arter, miljöer och bevarande.

Vitsvanshjortens historia

Vitsvanshjorten (Odocoileus virginianus) är en nordamerikansk hjortart, som vid de europeiska kolonisternas etablering i Nordamerika fanns i stora bestånd i större delen av det som idag är USA och södra Kanada (öster om Klippiga bergen). Stammen reglerades huvudsakligen av jakt av stora rovdjur och ursprungliga innevånare. På grund av hänsynslös, kommersiell jakt och exploatering, men även minskande levnadsmiljöer för hjortarna genom stadsbildningar samt etablering av jordbruk och skogsbruk, minskade hjortstammen dramatiskt under 1700-1800-talen. Under början av 1900-talet var hela stammen nere på några hundratusental djur. Efter initiativ från jägarkåren och bevarandebiologer förbjöds kommersiell jakt, och idag beräknas numerären ha hundrafaldigast, till mellan 30-50 miljoner djur.

Utöver fridlysning och förbud av kommersiell jakt, har expansionen gynnats av nedläggningar av jordbruk, hyggesspridning, stödutsättningar och återetableringar. Vidare har jakten, sedan den återinförts, kommit att varit riktad mot hjortarna, dvs handjuren, vilket på många håll lett till en skev könskvot som antas ha gynnat tillväxten. Idag ses alltså den omfattande hjortstammen snarare ett förvaltningsproblem snarare än en resurs. Den anses inkompatibel med hållbara skogsekosystem, och förorsakar många problem och konflikter med samhället i övrigt.

Vilt och samhälle

Ett antal föredragshållare på mötet talade om olika samhällsaspekter på förvaltningen av vitsvanshjort. Med ökad urbanisering och skapande av bostadsmiljöer i utkanterna av de stora städerna, ökar naturligtvis konflikterna mellan vilt och människa. Den kanske mest markanta och dramatiska konflikten är trafikskadorna, dvs kollisioner mellan bilar och hjortar. Eftersom hjortarna som befinner sig inom bostadsområden är mycket svåra att jaga, och folket som bor där inte alltid är positivt inställda till att ha beväpnade jägare smyga runt sina bostäder, blir situationen på sina håll mycket svårhanterad. Hjortar som befinner sig i dessa områden orsakar mycket skador, dels i trädgårdar men framförallt då i kollisioner med bilar och annan trafik. Det starka privata ägandet i USA och rätten till sin mark gör inte saken enklare. Enstaka markägare som sätter sig på tvären och förbjuder jakt kan begränsa myndigheternas aktionsutrymme.

En annan aspekt som togs upp är de intressekonflikter som uppstår mellan jägare och samhälle. Eftersom de organisationer som styr viltförvaltningen ofta har kopplingar till och finansieras av jaktliga intressen, får jägarna stort inflytande över förvaltningen. Många jägare vill ha fler jakttillfällen, vilket i korthet innebär tätare hjortstammar. Gary Alt, en nestor inom amerikansk viltförvaltning, menade att viltfövaltningsorganisationerna (eng. Wildlife Agencies) i högre grad måste finansieras och styras av hela samhället, inte bara de jaktliga intressena. Gary framhöll även problemen med jägarkårens demografi, minskande antal och ökande medelålder, samt föreslog att utbildning, forskning, politiska krafttag och ändrade regelverk är vägen till en bättre och effektivare viltförvaltning.

Eftersom jakt i tätbefolkade områden är så pass kontroversiellt, prövas ett antal alternativa metoder. Forskaren Jay Boulanger vid Cornell University i New York (State) redogjorde för ett försök där kirurgisk sterilisering av hjortar kombineras med jakt för att reglera hjortstammen på universitetsområdet. Försöket anses vara framgångsrikt såtillvida att stammen regleras, men den stora skillnaden i kostnad för sterilisering (1000 dollar/hjort = ca 10 000 kr) jämfört med kontrollerad jakt (16 dollar/hjort = ca 150 kr) talar sitt tydliga språk vad gäller kostnadseffektivitet.

Ett alternativ till kirurgisk sterilisering är kemisk dito. Jay Kirkpatrick redogjorde för möjligheten att använda fertilitetskontroll för att reglera hjortstammarna med hjälp av ett immun- baserat vaccin som på engelska heter Porcine Zona Pellucida (PZP). Vaccinet, som ursprungligen utvecklats för gris (därav Porcine), leder till produktion av antikroppar som blockerar fertilisering genom att inhibera på spermie-receptorerna på äggcellen. Vaccinet fungerar bevisligen, kan levereras från distans (med pil- gevär), och har visats sig fungera som populationsreglerande hos bland annat vildhästar och elefanter. Kostnaden är hanterbar, cirka 40 dollar/hjort (ca 400 kr), men metoden måste upprepas tre gånger per år, upp till 70 % av hindarna i en population måste behandlas. De som behandlas ökar dessutom sin livslängd markant, vilket dämpar den reglerande effekten.

Sjukdomar

Vad gäller sjukdomsbilden hos vitsvanshjortarna är Chronic Wasting Disease (spongiform encephalopati, jmf galna kosjukan och CreutzfeldtJakobs sjukdom) det mörkaste molnet på himlen. CWD hos vitsvanshjort beskrevs först i Colorado vid mitten av 19890-talet, och har sedan dess upptäckts i fler områden i västra och centrala USA och södra Kanada. Timothy Van Deelen arbetar med ett storskaligt övervakningsprojekt i Wisconsin som påbörjades 2002 med anledning av sjukdomen påträffades (2001). Sjukdomen orsakas av så kallade prioner, proteinliknande strukturer, som ackumuleras i framförallt nervvävnader och därmed degenererar den drabbade individen, med symtom som viktminskning och förvirrat beteende. Sjukdomen är dödlig för hjortarna som drabbas. Det finns inga indikationer på att den variant som drabbar hjortarna även kan spridas till människor.

För att hindra spridningen av sjukdomen, försöker forskare och förvaltare att minska populationstätheten i drabbade områden. Eftersom sjukdomen överförs genom individuella kontakter, antas spridningen minskas genom en utglesning av bestånden. Projektet har dock drabbats av flera motgångar. Jägarna är mycket kritiska, och förtroendet för förvaltningen har minskat. Det är svårt att få jägarna att själva skjuta fler hjortar, och inhyrda jägare som skjuter mängder av hjortar som sedan destrueras skapar dålig publicitet trots att syftet är gott. En återetablering av stora rovdjur, framförallt varg, skulle säkert reglera sjukdomsspridningen genom predation på sjuka hjortar, men stora rovdjur skapar ju även andra typer av konflikter. Någon enkel lösning hade således inte Tim. Han poängterade att med ökande hjortstammar, minskande antal jägare och spridning av sjukdomen utgör detta en av de stora förvaltningsutmaningarna inför framtiden.

Miljöpåverkan

Täta populationer av klövvilt påverkar sin omgivande miljö genom bete, spillning och nedtrampning. Susan Kalisz, forskare från University of Pittsburgh, redogjorde för sina studier av hur vitsvanshjorten påverkar bestånden av örter i Nordamerikas lövskogar. Genom uthägningsförsök, dvs hägn som hindrar hjortarna från att komma in i definierade områden, visade hon tydligt hur vissa växter försvinner som en effekt av betestrycket. Inte bara för hjortarna ätliga plantor påverkas, utan genom att trampa runt i miljöerna skadas även icka-ätliga växter. Det finns dock opportunistiska växter som faktiskt gynnas av hjortarna, och en av dem är den introducerade och invasiva arten Garlic Mustard (Alliaria petiolata). Arten finns naturligt i Europa, heter löktrav på svenska, men kan skapa stora monokultur-liknande bestånd i delar av USA, där den anses vara ett stort problem för naturvården. Ironiskt nog verkar dess spridning och förekomst gynnas av hårt betestryck från den ursprungliga innevånaren vitsvanshjorten, som undviker att äta den. Även inhemska ormbunksväxter visade sig gynnas av hjortbete, och bildade dominerande ståndorter.

Även Gary Alt visade mycket illustrativa bilder på hur ett inhägnat skogsbestånd utvecklats till skillnad från den hårt betade omgivningen. På endast några år var inhägnaden full med uppslagen sly, medan omgivningen var mycket hårt betad. Resultatet var ett, förvisso, öppnare skogslandskap, men den betydelsefulla skogsindustrin i dessa delar av USA är naturligtvis orolig för hur framtidens skogar kommer att se ut. Vissa deltagare på mötet menade dock att den långsiktiga påverkan på skogsbestånden var marginell, och att många trädarter kan uthärda långvarigt och intensivt betestryck även som mycket små plantor (gödsla med saxen på trädgårdssvenska).

Personliga reflektioner

Det som i stora drag var slående på mötet, var det begränsade handlingsutrymme som myndigheterna verkar ha i USA när det gäller viltförvaltningsfrågor. Trots att hjortarna på sina håll är ett stort problem, som orsakar stora skador och störningar för människor, kan en enstaka markägares privata ägande sätta stopp för storskaliga aktioner. Det finns säkert både för- och nackdelar med den starka äganderätten, men här är den en tydlig begräsning.

En annan slående skillnad mellan jakt i USA och Sverige var perspektivet på viltet, som faktiskt illustreras av den engelska benämningen game. Viltet betraktas alltså inte i första hand som en resurs, utan som en sport. Denna grundsyn leder till svåraktigheter i förvaltningen, som exempelvis att jägarna är ointresserade av att jaga hindar eftersom det är hjortarnas troféer de vill åt. Ett paradigmskifte från game till food skulle förmodligen kunna underlätta i förvaltningen av, åtminstone, vitsvanshjorten. Förbudet mot att kommersialisera vilt sätter också begränsningar för hur många hjortar jägarna kan och vill skjuta. En familj och vänskapskrets kan inte konsumera hur mycket hjortkött som helst, och att skjuta för destruktion torde kännas otänkbart för de flesta jägare. Ämnet var mycket känsligt, och mycket få av deltagarna vågade utrycka öppet stöd för att öppna upp för möjligheten att avyttra köttet mot ersättning (kommersialisering således). Kanske är detta inte så konstigt eftersom initiativet till förbudet ursprungligen kommer från jägarkåren och förvaltningen, och att de därmed skulle argumentera mot sig själva. Tiderna förändras dock, och om vi i Sverige kan tillåtas sälja viltkött, som är nyttig och bra mat på många sätt, vore det ju konstigt om jägarna i USA inte ska kunna göra det.

Slutligen en generell fundering runt betesskador och mångfald. Det som egentligen inte togs upp till diskussion under mötet var de potentiella fördelar som en genom betning utglesning av skogarna skulle kunna medföra. Dessa stater i mellanvästern var ursprungligen till stora delar täckta med prärie, som nu är fullständigt ersatt med jordbruksmark eller skogsbestånd. I någon mån kanske betestrycket från hjortarna är en början till restaurering av det ursprungliga prärielandskapet snarare än en degenerering av framtidens skogar. Det kanske ger de, ofta hotade, växter och djur som är knutna till ett öppet landskap nya möjligheter i framtiden.

Nåväl, liknande diskussioner pågår här hemma, och framtiden lär utvisa hur det blir. På det hela taget var det ett mycket givande möte, med många tänkvärda och intressanta presentationer, flera av dem relevanta även för våra förvaltningsfrågor här i Sverige. När det gäller möjlig vitsvanshjort- etablering i Sverige kan den blivande gästprofessorn vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Shawn Rileys ord vara tänkvärda You can regulate people to shoot less, but not to shoot more Vi får väl se hur det blir.

Hemsidor med mer information:

Cornell University Integrated Deer Research and Management Study (http://wildlifecontrol.info/deer) CWD in Wisconsin (www.dnr.state.wi.us/org/land/wildlife/whealth/issues/CWD) Emerging Issues in White-tailed Deer Management and Conservation (http://www.fnr.purdue.edu/2009deer/index.htm) Gary L Alt, Wildlife Management Consultant (www.garyaltconsulting.com) Henry (Rique) Campa, Michigan State University (www.fw.msu.edu/~campa) Quality Deer Management Association (www.qdma.com) Shawn J Riley, Michigan State University (www.fw.msu.edu/~rileysh2/) Susan Kalisz, University of Pittsburgh (www.pitt.edu/~biohome/Dept/Frame/Faculty/kalisz.htm) Timothy R Van Deelen, Univeristy of Wisconsin (http://wildlifecontrol.info/deerwildlife.wisc.edu/faculty/vandeelen) Wildlife Fertility Control (www.pzpinfo.org)

090306